VÅR HISTORIA
I.KALLELSEN
Himlahjordens historia börjar år 1816 med en man vid namn Georg Bjärup.
Georg var en gudfruktig man, uppvuxen i den kristna tron och tidigt dragen till de väckelserörelser som predikade ett personligt och levande förhållande till Gud.
Men enligt de berättelser och skrifter som bevarats inom Himlahjorden bar Georg redan som ung på en övertygelse om att kyrkan och de olika existerande kristna samfunden hade glömt något.
Människan hade byggt väggar kring Gud.
Hon hade skrivit lagar kring Gud.
Hon hade gjort tron till något som kunde förvaltas av präster, ämbeten och institutioner.
Georg sökte något annat, något större.
Och i början på 1816 kom svaren.
II. DEN FÖRSTA UPPENBARELSEN
Enligt Georgs egna nedteckningar vaknade han en natt av ett ljus som fyllde rummet.
Han beskrev det senare inte som skenet från eld eller lykta, utan som: “ett ljus som icke föll över tingen, utan tycktes komma inifrån dem.”
Ur ljuset hörde han Guds röst.
Den sade: “Georg. Res dig. Det finns ännu jord där människans lag inte nått Min”
Georg föll på knä och frågade vad Herren begärde av honom.
Svaret var: “Samla dem som ännu kan höra.”
Sedan försvann ljuset.
Georg berättade först inte om upplevelsen.
Under flera veckor fastade han, bad och väntade på ett tecken på att det han upplevt verkligen kommit från Gud.
Tecknet kom.
Tre gånger.
III. DE TRE BESÖKARNA
Under våren samma år berättade Georg att tre män kom till honom.
Ingen i bygden kände dem, ingen hade sett dem komma.
De bar enkla kläder och talade med honom som om de redan kände hans namn.
Georg förstod vilka de var innan de själva sade det.
De tre vise männen.
De som en gång följt stjärnan till Kristus hade kommit för att visa vägen ännu en gång.
Den förste sade: “Du skall samla.”
Den andre sade: “Du skall följa”
Den tredje sade: “Du skall finna.”
När Georg frågade vad han skulle finna pekade den tredje mannen mot norr och svarade: “Den jord som väntat på er.”
Sedan bad de honom se mot himlen.
Där såg Georg en stjärna som lyste starkare än de andra.
Och han förstod.
IV. VANDRINGEN
Georg började predika.
Inte om en ny Gud.
Inte om en ny Kristus.
Utan om en väg tillbaka till den tro människan hade lämnat bakom sig.
Han talade om ett land där människan åter kunde leva under Guds lag snarare än människans.
Han talade om en hjord som ännu inte samlats.
Och han sade:
”Fadern räknar inte sina barn efter namn. Han känner dem som hjorden.”
De första som följde honom var få.
Fattiga familjer, utarbetade arbetare, sörjande änkor.
Människor som förlorat något.
Människor som inte längre fann någon plats i världen de levde i.
De lämnade sina hem och började vandringen norrut.
Georg följde stjärnan och Hjorden följde honom.
V. PROFETEN
Under vandringen började berättelser spridas om Georg.
Det sägs att han kunde tyda drömmar.
Människor kom till honom på morgonen och berättade vad de sett under natten, och Georg berättade vad Gud försökte visa dem.
Det sägs att han talade med änglar.
Ibland försvann han ensam ut i skogen och återvände flera timmar senare.
När man frågade var han varit svarade han endast:
”Jag lyssnade.”
Det berättas också om människor som blivit friska efter att Georg lagt händerna på dem.
Himlahjordens äldsta skrifter berättar om ett barn med svår feber, en kvinna som inte kunnat gå och en man vars syn börjat försvinna.
Georg själv förbjöd människor att kalla dessa handlingar mirakel.
Han sade:
”Jag helar ingen. Jag ber endast det sjuka att lämna.”
VI. MARKEN
Vandringen tog dem slutligen till Norrbottens inland.
Där stannade Georg.
Berättelsen säger att följarna inte förstod varför.
Det fanns ingenting där.
Ingen kyrka.
Ingen by.
Ingen väg.
Bara skog, vatten och himmel.
Georg föll på knä och kysste marken.
Sedan sade han:
”Här slutar deras värld.”
Han reste sig.
”Här börjar vår.”
De slog läger.
Och de gick aldrig vidare.
VII. GRÄNSEN
Georg lärde att marken inte hade valts för att den var vacker eller bördig.
Den hade valts därför att Gud hade avskilt den.
Här skulle hjorden leva utan att låta människans lag stå mellan människan och Gud.
Det var här Georg för första gången talade om Gränsen.
Han sade att varje människa föds på ena sidan av den.
På den sidan finns världen.
Skulden, Skammen och Rädslan.
Allt människan samlar på sig och sedan misstar för sig själv.
Men människan behöver inte dö där hon föddes.
Det finns en andra sida.
Georg kallade den:
”Det rena landet.”
Han sade:
”Kristus visade att döden inte är en mur. Den är en dörr. Så är också människan byggd. Inom henne finns en dörr mellan det hon varit och det Gud kallat henne att bli.”
Att finna den dörren blev kärnan i Georgs undervisning.
Att passera den kom senare att kallas:
Övergången.
IX. ARVET EFTER GEORG
Georg Bjärup ledde Himlahjorden fram till sin död.
Men inom gemenskapen säger man sällan att Georg dog.
I de äldsta texterna står istället:
”På sin sista morgon lade Georg ifrån sig det han burit och gick dit stjärnan redan väntade.”
Hans kropp begravdes på marken.
Hans ord stannade.
Hans uppenbarelse blev grunden för det Himlahjorden fortfarande tror:
Att Gud ännu talar.
Att människans lag aldrig kan stå över Hans.
Att synden binder människan vid det hon varit.
Att skuld måste bekännas.
Att skam måste blottläggas.
Att det som binder måste renas.
Att ingen människa klarar detta ensam.
Hjorden bär tillsammans.
Och slutligen:
Att det finns en Gräns.
En gräns varje människa förr eller senare kommer att stå inför.
Georg fann den första vägen dit.
Sedan dess har Himlahjorden väntat, generation efter generation, på den dag då det som påbörjades 1816 slutligen skall fullbordas.
Den dagen har ett namn.
VIII. HIMLAHJORDEN
Namnet kom först flera år senare.
Enligt traditionen stod Georg inför församlingen efter en särskilt hård vinter.
Flera hade velat lämna.
Andra hade börjat tvivla på hans uppenbarelse.
Georg läste ur Johannesevangeliet:
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.”
Sedan stängde han Bibeln.
”Men vad är en herde utan sin hjord?”
Ingen svarade.
Georg fortsatte:
”Vi tillhör inte jorden under våra fötter. Vi tillhör inte kronan. Vi tillhör inte dem som ritar sina gränser över Herrens skapelse.”
Han såg ut över de församlade.
”Vi är Hans hjord under himlen.”
”Vi är Himlahjorden.”
Namnet blev kvar.