Jag märker att jag tänker mer än jag borde.
Inte under samlingarna.
Inte när vi sitter tillsammans.

Då är det tyst.
Inte tomt. Bara…utan behov av ord.

Det är efteråt.

När jag är ensam en stund och det som
annars bärs av flera plötsligt ligger kvar
hos mig.

Jag vet vad vi säger.
Att det som känns tungt är något som är
på väg att lämna.
Att det inte ska hållas kvar.

Men jag är inte säker på om det är det som
händer.

Ibland känns det som att det inte blir lättare.
Inte direkt.
Det blir bara tydligare.

Och jag vet inte om tydlighet alltid är detsamma
som lättnad.

Jag har inte sagt det här högt.
Jag vågar inte. Jag fruktar för mitt liv.
Jag fruktar för att sanningen innebär slutet.