ꀷꑀꋖ ꒦ꁲꌅ ꒐ꃔꋖꑀ ꈜꁲꁝꁲꌅ ꒐ ꃳꊿꌅ꒑ꁲꃔ. ꑀ꒒꒒ꑀꌅ ꈜꁲ ꂵ꒐ꃔꃔꈜ ꒑ꁲꁅ ꊯꑀ꒒. ꒦꒐ ꈜꁲ ꁲꋖꋖ ꀷꑀꋖ ꈜꈵꌈ꒒꒒ꑀ ꃳ꒒꒐ ꒒ꁲꋖꋖꁲꌅꑀ. ꁲꋖꋖ ꀷꑀꋖ ꈜꊿꂵ ꒒ꁲꂵꃔꁲꌅ ꒐ꃔꋖꑀ ꈜꋖꁲꃔꃔꁲꌅ ꈵ꒦ꁲꌅ. ꂵꑀꃔ ꀷꑀꋖ ꈜꋖꁲꂵꂵꑀꌅ ꒐ꃔꋖꑀ. ꒑ꁲꁅ ꁝꁲꌅ ꈜꑀꋖꋖ ꀷꑀꋖ. ꒐ꃔꋖꑀ ꈜꊿꂵ ꃔꁲꁅꊿꋖ ꂵꁲꃔ ꈵꁲꃔ ꉣꑀꈵꁲ ꉣꁲ. ꂵꑀꃔ ꈜꊿꂵ ꃔꁲꁅꊿꋖ ꈜꊿꂵ…ꈜꋖꁲꃔꃔꁲꌅ. ꒐ꃔꋖꑀ ꒐ ꈜꁲꂵꂵꁲ ꊯꊿꌅꂵ ꑀ꒒꒒ꑀꌅ ꉣꑀꌅꈜꊿꃔ. ꂵꑀꃔ ꀷꑀꋖ ꊯꊿꌅꈜ꒦꒐ꃔꃔꑀꌅ ꒐ꃔꋖꑀ. ꒦꒐ ꈜꁲꁅꑀꌅ ꁲꋖꋖ ꒦꒐ ꃳꁲꌅ ꀷꑀꋖ ꋖ꒐꒒꒒ꈜꁲꂵꂵꁲꃔꈜ. ꂵꑀꃔ ꀷꑀꋖ ꊯ꒐ꃔꃔꈜ ꁲ꒒꒒ꋖ꒐ꀷ ꃔꁲꁅꊿꃔ ꈜꊿꂵ ꃳꁲꌅ ꂵꑀꌅ. ꁲ꒒꒒ꋖ꒐ꀷ. ꊿꏳꁝ ꒦꒐ ꂵꁲꌅꈵꑀꌅ ꀷꑀꋖ ꂵꑀꃔ ꈜꁲꁅꑀꌅ ꒐ꃔꁅꑀꋖ. ꒦꒐ ꈜꑀꌅ ꀷꑀꋖ. ꀷꑀꋖ ꃳꊿꌅ꒑ꁲꌅ ꒐ ꃳ꒒꒐ꏳꈵꑀꃔ. ꀷꑀ ꈜꊿꂵ ꈜꋖꁲꌅ ꃔꁲꌅꁲ ꈜ꒒ꌈꋖꁲꌅ ꈜꑀ ꉣꁲ ꊿꈜꈜ ꈜꊿꂵ ꒐ꃔꃔꁲꃔ. ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꒐ꃔꋖꑀ ꊯꌅ꒐ꀷ. ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꒐ꃔꋖꑀ ꒒ꁲꋖꋖꃔꁲꀷ. ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꈜꊿꂵ ꁲꋖꋖ ꃔꁲꁅꊿꋖ ꈜ꒒ꌈꋖꁲꋖ ꈵꁲꂵꉣꁲ ꑀꂵꊿꋖ. ꊿꏳꁝ ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꀷꁲ ꀷꑀꋖ ꈜꈵꑀꌅ. ꒐ꃔꋖꑀ ꃔꁲꌅ ꀷꑀ ꁲꌅ ꈜꋖꁲꌅꈵꁲ. ꒐ꃔꋖꑀ ꃔꁲꌅ ꀷꑀ ꁲꌅ ꌅꑀꀷꊿ. ꃔꁲꌅ ꀷꑀ ꈜ꒒ꌈꋖꁲꌅ ꁅꊿꌅꁲ ꂵꊿꋖꈜꋖꁲꃔꀷ. ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꀷꑀꋖ ꒦꒐ ꈵꁲ꒒꒒ꁲꌅ ꁲꋖꋖ ꒦ꁲꌅꁲ ꃔꁲꌅꁲ. ꂵꑀꃔ ꀷꑀꋖ ꈵꁲꃔꃔꈜ ꒐ꃔꋖꑀ ꈜꊿꂵ ꃔꁲꌅꁝꑀꋖ. ꀷꑀꋖ ꈵꁲꃔꃔꈜ ꈜꊿꂵ ꁲꋖꋖ ꃔꁲꁅꊿꋖ ꌅꑀꀷꁲꃔ ꋖꁲꁅ꒐ꋖ ꑀꋖꋖ ꈜꋖꑀꁅ ꒐ꃔꃔꁲꃔ ꈵꌅꊿꉣꉣꑀꃔ ꁅꊿꌅ ꀷꑀꋖ. ꒑ꁲꁅ ꁝꁲꌅ ꈜꋖꁲꋖꋖ ꀷꁲꌅ. ꒐ꃔꋖꑀ ꒒ꁲꃔꁅꈜꋖ ꊯꌅꁲꂵ ꂵꑀꃔ ꃔꁲꌅꁲ ꃔꊿꁅ ꊯꊿꌅ ꁲꋖꋖ ꈜꑀ ꁲꋖꋖ ꀷꑀꋖ ꒐ꃔꋖꑀ ꁲꌅ ꑀꋖꋖ ꒦ꁲ꒒ ꉣꁲ ꀷꑀꋖ ꈜꁲꋖꋖ ꒦꒐ ꈜꁲꁅꑀꌅ. ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꑀꋖꋖ ꒦ꁲ꒒ ꈜꊿꂵ ꈵꁲꃔꃔꈜ ꁅ꒑ꊿꌅꋖ ꒐ꃔꃔꁲꃔ ꀷꑀꋖ ꋖꁲꈜ. ꊿꏳꁝ ꒦꒐ ꁝ꒑ꁲ꒒ꉣꑀꌅ ꀷꑀꋖ. ꒦꒐ ꈜꁲꁅꑀꌅ ꁲꋖꋖ ꒦꒐ ꃳꁲꌅ, ꁲꋖꋖ ꒦꒐ ꈜꑀꌅ ꊿꏳꁝ ꁲꋖꋖ ꒐ꃔꁅꑀꃔ ꈜꋖꁲꌅ ꑀꃔꈜꁲꂵ. ꂵꑀꃔ ꒦꒐ ꁅꊿꌅ ꀷꑀꋖ ꒒ꁲꋖꋖꁲꌅꑀ ꊯꊿꌅ ꀷꑀꂵ ꁲꋖꋖ ꈜ꒒ꁲꉣꉣꁲ. ꒑ꁲꁅ ꒦ꑀꋖ ꒐ꃔꋖꑀ ꒒ꁲꃔꁅꌅꑀ ꒦꒐꒒ꈵꑀꃔ ꀷꑀ꒒ ꈜꊿꂵ ꁲꌅ ꒦꒐ ꊿꏳꁝ ꒦꒐꒒ꈵꑀꃔ ꀷꑀ꒒ ꈜꊿꂵ ꃳꁲꌅꁲ ꊯꊿꌅꋖꈜꁲꋖꋖꑀꌅ. ꀷꑀꋖ ꊯ꒐ꃔꃔꈜ ꈜꋖꌈꃔꀷꑀꌅ ꀷꁲ ꒑ꁲꁅ ꋖꁲꃔꈵꑀꌅ ꁲꋖꋖ ꀷꑀꋖ ꒐ꃔꋖꑀ ꁲꌅ ꁅꌅꁲꃔꈜꑀꃔ ꈜꊿꂵ ꊿꉣꉣꃔꁲꈜ. ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꒦꒐ ꈜꊿꂵ ꈜ꒒ꌈꋖꁲꌅ ꁝꁲ꒒꒒ꁲ ꒐ꁅꑀꃔ ꊿꏳꁝ ꃔꁲꁅꊿꋖ ꁲꃔꃔꁲꋖ ꊯꁲꌅ ꉣ꒒ꁲꋖꈜ. ꊿꂵ ꀷꌈ ꒒ꁲꈜꑀꌅ ꀷꑀꋖꋖꁲ ꁝꁲꌅ ꀷꌈ ꌅꑀꀷꁲꃔ ꈜꑀꋖꋖ ꂵꑀꌅ ꁲꃔ ꀷꌈ ꃳꊿꌅꀷꑀ. ꈜꋖꁲꃔꃔꁲ ꒐ꃔꋖꑀ ꊯꊿꌅ ꒒ꁲꃔꁅꑀ. ꀷꑀꋖ ꁲꌅ ꀷꁲ ꀷꑀꋖ ꃳꊿꌅ꒑ꁲꌅ ꈵꁲꃔꃔꁲꈜ ꈜꊿꂵ ꀷ꒐ꋖꋖ ꑀꁅꑀꋖ ꃳꑀꈜ꒒ꌈꋖ.

Det var inte såhär i början.
Eller så minns jag fel.

Vi sa att det skulle bli lättare.
Att det som lämnar inte stannar kvar.

Men det stämmer inte.
Jag har sett det.

Inte som något man kan peka på.
Men som något som…stannar.

Inte i samma form eller person.
Men det försvinner inte.

Vi säger att vi bär det tillsammans.
Men det finns alltid någon som bär mer.

ALLTID.

Och vi märker det men säger inget.
Vi ser det.
Det börjar i blicken.

De som står nära slutar se på oss som innan.
Det är inte frid.
Det är inte lättnad.

Det är som att något slutat kämpa emot.
Och det är då det sker.

Inte när de är starka.
Inte när de är redo.

När de slutar göra motstånd.
Det är det vi kallar att vara nära.
Men det känns inte som närhet.
Det känns som att något redan tagit ett steg innan kroppen gör det.

Jag har stått där.
Inte längst fram men nära nog för att se att det inte är ett val på det sätt vi säger.

Det är ett val som känns gjort innan det tas.

Och vi hjälper det.

Vi säger att vi bär, att vi ser och att ingen står ensam.
Men vi gör det lättare för dem att släppa.
Jag vet inte längre vilken del som är vi och vilken del som bara fortsätter.

Det finns stunder då jag tänker att det inte är Gränsen som öppnas.
Det är vi som slutar hålla igen och något annat får plats.

Om du läser detta har du redan sett mer än du borde.
Stanna inte för länge.
Det är då det börjar kännas som ditt eget beslut.